Det är bättre nu, men det kan ju också bero på att det har gått såpass lång tid. Jag brukar tänka att du var sjuk, vilket du också var och antagligen fortfarande är. Det gör det inte bra, det ger ingen tröst men det gör det lättare att acceptera, acceptera att det blev såhär. Du finns fortfarande där, nästan varje dag, även om det har gått så lång tid så finns du med mig varenda jävla dag. Och jag hatar det, jag hatar dig. Har riktigt svårt att hata någon, alltså hata någon såpass mycket så du inte vet vad du skulle göra om du träffar den personen. Personligen så skulle jag antagligen slå ihjäl dig, även om jag inte är en våldsam person, så har jag också min gräns, och oturligt nog för dig, så gick du över den. Det gör ont, riktigt ont då jag tänker på allt som hände, hände under denna perioden, som var den värsta i mitt liv. Skulle inte ens kunnat drömma om att jag skulle ha det så som jag har det nu, så bra. Aldrig att det fanns i mitt huvud, att jag skulle må såpass bra som jag ändå gör i nuläget, inte efter allt som hände. Du förstörde en del av mig, kanske låter konstigt att säga att någon har förstört en del av mig, men det är så. Du förstörde den delen som gör att jag litar på folk, förut så hade jag jättelätt att lita på folk, släppa andra in i mitt liv, kanske var jag naiv, inte vet jag. Men du har också gjort mig till en bättre människa, om man nu ska tänka att det kom något positivt ur allt detta, så var det just det. Delvis så är jag är den jag är idag, pga. dig. Nu tar jag inget för given, för jag vet att det kan försvinna lika fort som det kom..