Ett nytt stycke, ur samma novell som tidigare:

"Men ingen kom och höll om henne.. Tiden gick och hon var tvungen att gå tillbaka till verkligheten, där väntade en tid av lögner, svek och ensamhet. Hennes verklighet var som en mardröm, varje natt var en plåga bestående utav mardrömmar, skrik och gråt. Uppvaknandet utav sitt eget tysta skrik ut i natten, tårarna som forsade ner för hennes kinder, blev till hennes vardag. Att ens andas var en stor utmaning, hon var helt utmattad efter bara några få andetag, men hon levde. Nätt och jämt så levde hon, men det var också hennes största utmaning hittills, att fortsätta leva och andas som om inget hade hänt. "