Sanningen? hmm, det är få som egentligen kan hålla sig till den. varför är det så? det är en fråga som jag har velat få svar på länge nu. Men nu är det inte det jag ska snacka om riktigt utan jag känner att jag verkligen behöver skriva av mig lite. Det är nämligen så att de senaste månaderna har jag gått och burit på en obeskrivlig ilska, denna ilska som bara gör mig psykiskt trött på allt och alla många gånger, men jag håller masken. Det är inte så ofta folk tar mig på såpass stort allvar, som exempel när jag blir arg, då blir jag bara "arg" på låtsas känns det många gånger som, jag får aldrig ut det jag egentligen tycker, tänker, känner. Men nu får det vara slut på det, jag är så obeskrivligt jäääääävla trött på detta! Jag vill inte mer. Idag kom min "breaking point", jag känner mig alltid självisk när jag blir arg, konstigt eller hur? nee, inte för mig, för hela mitt jääävla liv har jag nämligen fått tränga bort mina känslor och sätta andra före mig själv, varje gång, varje dag, alla år.. alla mina snart 18 år. Jag har lärt mig att leva med det, det har varit en del av min vardag, en del av mig. Det är bara att jämföra med en person som är tvärt om, som bara får sin egen vilja igenom och inte sätter andra före sig själv, det är samma sak, fast omvänt. fattar ni vad jag menar? Det är en inlärd sak, och det är alltid svårt att lära om. Idag rann min "bägare" över, jag ska fan inte känna mig självisk för detta, nej det ska jag inte! Idag, just nu, i denna stund så kokar jag, bokstavligt talat.. jag är inte "arg" längre, jag är arg!