När prästen sa ".. Ta farväl av Sophia Lindström", när han sa ditt namn,
blev hela min kropp som paralyserad, paralyserad av smärta.
Den smärtan som vällde upp inom mig, det kändes som om kroppen bara skrek,
det gjorde så jävla ont.

Idag blev det verkligt, innan har allt bara känts som en bisarr mardröm,
det kan liksom inte stämma att jag aldrig kommer få träffa dig igen..
Men idag gick de verkligen upp för mig, att du är borta.

Jag har slut på ord, vet inte vad jag ska säga eller göra, allt känns dimmigt, känner mig tom. 



Det va så vackert idag, alla fina blommor som låg vid din kista.

Vackra Sophia, jag saknar dig<3